Början på en "bok".
Jag har alltid haft svårt att bestämma mig. Förmodligen sk jag bli skådespelerska men jag är duktig på att skriva och tycker om det. För att testa om jag ville bli författare började jag skriva lite, inget allvarligt. Men tänkte lägga in den här nu så att folk kan läsa det jag skrivit. (det här är prologen) Och när jag kopierar in den så här så kommer inte alla mellan slag och sånt med så det kanske är lite svårt att läsa. (jag orkar inte rätta till allt)
Prolog.
Adriana öppnade dörren och smög tyst in. "Var har du varit?" Fan också, han var vaken. "Hej pappa" sa hon. "Jag har bara varit ute med några vänner." Det var mörkt och han såg inte hennes ansikte, han kunde inte veta att hon ljög. "Så tusen heller" sa han och reste sig upp från köksstolen han suttit på, så att han kom in i ljuset från gatulamporna utanför. "Du har varit och träffat honom igen." sa han med avsmak i rösten. Hon skakade på huvudet och såg sig diskret men nervöst omkring. Vad skulle hon kunna använda om han började slå henne? Ingenting, insåg hon. Han hade redan bestämt sig. "Pappa, jag lovar, jag skulle aldrig göra något du sa åt mig att inte göra." sa hon med nervös röst som darrade av rädsla. "Hur vågar du ljuga för mig?" frågade han ilsket.När han knöt knytnävarna började paniken sippra upp i halsen på Adriana. "Pappa, snälla!" bad hon. "Jag lovar att aldrig träffa honom igen! Aldrig!" Han skrattade lågt. "Å, tro mig." sa han. "Efter det här kommer du inte vilja träffa honom."
~
Adriana gick in genom skoldörrarna och såg Leo stå och vänta vid hennes skåp. "Ad, vad har hänt?" utbrast han förskräckt när han såg hennes ansikte. "Jag ramlade."svarade hon undvikande. Adriana såg ner i marken när hon sa det, det här skulle göra mer ont än hon trott. Hon tog et djupt andetag, lika bra att göra det direkt. "Leo, jag är inte kär i dig längre." Han såg förrvirrat på henne. "Vad menar du?" Hon stoppade ner händerna i bakfickorna. "Jag är ledsen Leo, men jag är inte kär i dig längre." Han tog hårt tag i hennes haka och drog upp hennes huvud. "Du kan inte säga att du inte är kär i mig, inte efter i går kväll." Adriana kämpade för att få blicken hård, eller ännu bättre, känslolös. Hon måste ha lyckats för det sårade utrycket dog bort ur hans ansikte och ersattes av ilska. "Okej." sa han. "Visst. Men kom inte tillbaka krypandes i morgon och tro att jag tar dig tillbaka. För mig finns du inte lmer och kommer aldrig att göra det." Hon såg ner igen, så att han inte skulle kunna se de tårar som gjorde hennes ögon glansiga. "Jag vet. Om du ursäktar mig så börjar min lektion nu." sa hon med en röst som inte lät som hennes egen. Utan att hon visste hur, lyckades hon plocka ut sina böcker ur skåpet och gå mot sitt klassrum. När hon kommit bakom en krök och han inte längre kunde se henne började hon springa mot toaletten. Väl där satte hon sig på toalettstolen och grät tills hon inte längre hade några tårar kvar att gråta. Sedan reste hon sig upp, tvättade av ansiktet i handfatet och tog på sig solglasögonen hon haft i väskan. Adriana Winter skulle inte ge upp, inte idag.
Prolog.
Adriana öppnade dörren och smög tyst in. "Var har du varit?" Fan också, han var vaken. "Hej pappa" sa hon. "Jag har bara varit ute med några vänner." Det var mörkt och han såg inte hennes ansikte, han kunde inte veta att hon ljög. "Så tusen heller" sa han och reste sig upp från köksstolen han suttit på, så att han kom in i ljuset från gatulamporna utanför. "Du har varit och träffat honom igen." sa han med avsmak i rösten. Hon skakade på huvudet och såg sig diskret men nervöst omkring. Vad skulle hon kunna använda om han började slå henne? Ingenting, insåg hon. Han hade redan bestämt sig. "Pappa, jag lovar, jag skulle aldrig göra något du sa åt mig att inte göra." sa hon med nervös röst som darrade av rädsla. "Hur vågar du ljuga för mig?" frågade han ilsket.När han knöt knytnävarna började paniken sippra upp i halsen på Adriana. "Pappa, snälla!" bad hon. "Jag lovar att aldrig träffa honom igen! Aldrig!" Han skrattade lågt. "Å, tro mig." sa han. "Efter det här kommer du inte vilja träffa honom."
~
Adriana gick in genom skoldörrarna och såg Leo stå och vänta vid hennes skåp. "Ad, vad har hänt?" utbrast han förskräckt när han såg hennes ansikte. "Jag ramlade."svarade hon undvikande. Adriana såg ner i marken när hon sa det, det här skulle göra mer ont än hon trott. Hon tog et djupt andetag, lika bra att göra det direkt. "Leo, jag är inte kär i dig längre." Han såg förrvirrat på henne. "Vad menar du?" Hon stoppade ner händerna i bakfickorna. "Jag är ledsen Leo, men jag är inte kär i dig längre." Han tog hårt tag i hennes haka och drog upp hennes huvud. "Du kan inte säga att du inte är kär i mig, inte efter i går kväll." Adriana kämpade för att få blicken hård, eller ännu bättre, känslolös. Hon måste ha lyckats för det sårade utrycket dog bort ur hans ansikte och ersattes av ilska. "Okej." sa han. "Visst. Men kom inte tillbaka krypandes i morgon och tro att jag tar dig tillbaka. För mig finns du inte lmer och kommer aldrig att göra det." Hon såg ner igen, så att han inte skulle kunna se de tårar som gjorde hennes ögon glansiga. "Jag vet. Om du ursäktar mig så börjar min lektion nu." sa hon med en röst som inte lät som hennes egen. Utan att hon visste hur, lyckades hon plocka ut sina böcker ur skåpet och gå mot sitt klassrum. När hon kommit bakom en krök och han inte längre kunde se henne började hon springa mot toaletten. Väl där satte hon sig på toalettstolen och grät tills hon inte längre hade några tårar kvar att gråta. Sedan reste hon sig upp, tvättade av ansiktet i handfatet och tog på sig solglasögonen hon haft i väskan. Adriana Winter skulle inte ge upp, inte idag.
Kommentarer
Trackback